Idag hände nått fruktansvärt. Elvis ramlade i trappen...

Dagen började bra, han vaknade på gott humör vilket har varit sällsynt nu när han är hostig och lite sjuk. Han åt hela portionen gröt och vi lekte en stund på övervåningen. När vi sedan skulle gå ner så sa jag åt Elvis att gå bakåt, vilket han är jätteduktig på, han sätter sig på rumpan och vrider sig om och kryper försiktigt bakåt nerför trappstegen. Men den här gången ställer han sig upp efter några steg och vrider sig hastigt om och faller handlöst framåt. Han står rätt på huvudet och ramlar väl iallafall tre, fyra tappsteg ner dit jag står. Allt går så snabbt och jag hinner inte ta emot honom högre upp.

Han är ledsen och blodet forsar ur munnen. Vi kramas och går till köket där jag kan se att de två mittentänderna i nedre käken sitter löst, den ena pekar nästan rätt fram. Han får dricka vatten för att bli av med blod och slem och efter ett tag har han lugnat ner sig lite. Jag konstaterar att han inte verkar ha ont nån annan stans iallafall.

Jag ringer till tandläkaren och får akuttid, sen ringer jag bvc och runt efter skjuts vilket visar sig vara svårare än nånsinn. Efter en timme ungefär så lyckas jag få tag i mormor som slänger sig i bilen och kör oss till tandläkaren. Så här i efterhand var det nog rätt bra att vi inte kom iväg direkt, då hann Elvis bli på rätt gott humör och jag fick chans pusta ut också.

Hos tandläkaren var han så duktigt och fick trycka på knappen som sprutar vatten i en plastmugg som han sedan kramade om så hårt att allt vatten skvätte ut. Sen fick han en liten glittrig plastödla för han var så duktig. Tandläkaren försökte kolla hur pass lösa tänderna satt, och berättade att det inte fanns så mycket dom kunde göra förutom att hoppas att dom växer fast igen. Vi ska tillbaka nästa onsdag på återkontroll.

Puuuust, vilken pärs det var alltihop. Att se sitt barn göra sig illa det absolut värsta man någonsinn kan vara med om. Att sen försöka vara lugn och tröstande för att inte göra saken värre när ens eget hjärta nästan står still är en utmaning som heter duga.

Nu ligger han och sover i sin säng, om några timmar kommer min moster ut och ska vara barnvakt för vi ska iväg på middag och stand up. Det kan kännas konstigt, men jag tror det blir bra. Elvis verkar ju må bra och gillar min moster som är en riktig lektant. Då får både han och vi något annat att tänka på en stund.