Här sitter man en förmiddag i Årsta och längtar bort till Trysil. Då dimper det ner en avi från posten som meddelar att det finns paket att hämta ut. Spännande! Jag och Elvis knallar genast dit och hämtar ut paketet som innehåller två prima fina mössor från Sweet, Trysil, Norge. Tack Björn! Du är världens goaste vän!

Idag saknar jag Trysil. Idag längtar jag nått enormt efter att sitta på toppen och spänna fast fötterna i bindningarna och sen susa ner för fjället. Några uppvärmningsåk i pisten, sen lagom tills solen har värmt upp parken lite så tar vi oss dit och lajjar runt så mycket modet och benen bär. Adrenalin pumpar och lyckan är stor.

För två vintrar sen var Elvis en liten plutt i min mage, de första 20 veckorna så bodde vi i Trysil. Min åkning, den äventyrslustna och adrenalinframkallande, den blev väldigt lågprioriterad och istället njöt jag av att glida runt och glädjas över det som låg i min mage och frodades. Förra vinterns semesterresor norrut innebar mycket barnpassning och lite mindre åkning. Det känns som att jag lagt ett lock på allt som kan vara lite farligt, jag vågar inte riktigt ut i Trysils snowboardpark och köra järnet. Jag är väl rädd för att ramla och slå mig, för såvitt jag minns så fanns det nog inte en enda dag utan att kroppen pryddes med ett nyare blåare ömmare märke på kroppen. Men det var hela tiden värt det.

Frågan idag är om det fortfarande är värt det, eller om det återigen räcker med att glida ner för fjället och vara nöjd med det. Vuxet trist?

Idag diggar Elvis och jag Krs One.