Elvis är en riktig liten klängapa, det är mysigt att han vill upp från golvet och se vad som händer på lite högre höjder men efter ett tag blir det tungt. Han är jätteduktig på att klättra upp på stolar, bord, byråer.. ja, you name it. Han är nästan (men bara nästan) lika bra på att komma ner därifrån också. En av bilderna längre ner visar Elvis klättringsfärdigheter på Öppna förskolan (just denna bild är från kyrkans variant). En annan sak som styrker benämningen (kläng)apa är hans kärlek för bananer. En om dagen slukar han, och han delar gärna med sig. Synd bara att just bananfläckar är så jobbiga att få bort...

Igår var jag och brorsan som tidigare nämnt på Rock the bells i Stockholm, det var stort. Sist jag var på konstert i Annexet var 1996 så det var ju på tiden. Vi hittade de bästa platserna enligt oss (uppe på balkongen, med god sikt och tryggt avstånd från den stora svettiga och alkoholindränkta massan) och kunde njuta i flera timmar av underhållande MC´s. Bäst var Supernatural, De la soul och Nas. Dessvärre så fick mitt gravida tillstånd lite utspel och jag var tvungen att lämna min plats några låtar in i Nas uppträdande för att sätta mig ner.

När klockan närmade sig ett och vi närmade oss Nyköping var jag så trött så det går inte ens att beskriva. Snabbt in och borsta tänderna och sen krypa ner i sängen. Där låg både Elvis och Jimmy och sov så fint, vända mot varandra. Jag blev alldeles varm om hjärtat och trots tröttheten kunde jag inte låta bli att ligga och titta en stund på dom innan jag tillslut gav efter och somnade jag också.