Känns som att ganska mycket har hänt så jag vet inte riktigt var jag ska börja. Tror jag börjar med just nu och går bakåt i tiden.

Nu har jag skrivit min första motion till styrelsen i samfälligheten. Ja, jag har redan blivit den där nya grannen som definitivt kommer att bli a pain in the ass. Fast det här kunde jag bara inte låta passera obemärkt. Det handlar nämligen om Elvis liv och välbefinnande. Jag har vid åtskilliga tillfällen suttit vid köksfönstret och sett bil efter bil susa in på gården. Eftersom vi ligger som hus nr två efter garagen och vårat förråd hindrar både förares och min övervakande blick så skulle Elvis bli pannkaka om han är ute och leker framför sitt eget hus samtidigt som nån slö jävel inte orkar promenera de 50 meter mellan parkering och garage med sina matkassar eller vad det nu kan vara. Så nu har jag vädjat efter nån smart åtgärd så jag slipper vara orolig. Vi har dessutom sju barn som är födda 2007 på den här gården, och vad innebär det.. massa spring i benen och lite mindre förstånd för faror.

Sen har jag så här på morgonkvisten passat på att skriva ett mail till IF, vårat förra försäkringsbolag, för att få lite klarhet i en ytterst märklig faktura jag fått. Jag ringde i torsdags men det var för komplicerat att svara på så dom skulle återkomma. När då? När senaste inbetalningsdatum gått ut eller. Morr. Dessutom så sa han att det var synd att inte autogirobetalningen fungerade för mig, vaddådå, så att dom skulle kunnat sno pengarna obemärkt eller.

Ni kanske kan skönja ett bitsk tonfall? Det kan bero på att jag sovit absolut noll timmar i natt. Igår kväll så hade Jimmy (som förövrigt är jätteförkyld) och jag myskväll, såg en riktigt bra actionfilm och drack ett glas vin. Elvis somnade runt åtta men vaknade till när filmen var slut vid tio. Han var täppt i näsan och hade lite problem att andas, så jag droppade i näsdroppar. Och då bröt helvetet lös. Han blev så ledsen. Så här i efterhand så förstår jag ju att han blev chockad av näsdropparna, halvt i sömnen som han var. Så vi fick trösta och vyssja och natta om honom i vår säng. Han grät och vred och vände på sig konstant. När klockan var två så slutade han gny men rullade runt (mer eller mindre) i sömnen och höll oss vakna tills han vaknade på riktigt kl halv sju. Huvudet var han tvungen att ha ganska högt annars snorade näsan igen. Så stackars stackars Jimmy som verkligen behövde sin sömn, han var också vaken hela natten. Och stackars mig och Elvis också förstås.

Jaja, så är det ibland när man är småbarnsförälder. Och på nått konstigt vis vill jag ändå inte vara utan detta, det ska och kan inte vara perfekt hela tiden.

Igår så tog jag Elvis och rullade bilen mot Stockholm. Elvan skulle hänga med farmor och farfar och jag skulle träffa en läkare på SÖS för att gå igenom Elvis förlossning för drygt ett år sedan. Jag fick svar på några av mina frågor men en del kommer att förbli obesvarade. Kortfattat kan jag säga att jag fick intrycket att kejsarsnittet togs för att ta det säkra för det osäkra. Jag fick veta att läkaren var en gyn-läkare och inte en förlossningsläkare (tydligen skillnad på dessa) och kände sig kanske osäker på om min blödning var en sk teckenblödning (förlossningar kan börja med en blödning) eller om det berodde på att moderkakan lossnat. Läkaren jag träffade sa att allt visade på att Elvis mådde bra i magen så det borde inte ha varit moderkakan som lossnat, inte heller hade detta noterats i journalen efteråt. Krampen jag fick hade kunnat åtgärdats med en spruta som skulle stoppat upp värkarbetet. Nu såhär exakt (för det började ju den 20/9 och Elvis föddes kvart över midnatt den 21/9) ett år sen känner jag att det får vara punkt.

Bosse, Anki och Elvis hade roat sig i en park. Det finns så mycket att se i storstan. Mängden barn, vuxna, bilar, bussar, fåglar, hundar, flygplan.. ja, you name it.. är ju tusen gånger mer än vad som finns i lilla Nyköping. Så intrycken var många, trots att han ju bott sitt första år i Stockholm.

Magarna kurrade så vi åkte till Lidingö för smarrig lunch och lite mer bus. Sen behövde vi åka hem om jag skulle slippa den värsta trafiken.

Idag ska jag förbereda det sista inför kalaset imorn. Jag gjorde inget igår för jag tänkte att en hel lördag borde räcka, men då hade jag ju inte räknat med en natt som denna. Så vi får se vad det blir.

Idag var det premiärbesök på Öppna Förskolan här på Arnö, eller nja, det stämmer ju inte eftersom vi var förbi en snabbis igår för att hälsa och kolla öppettider. Men idag var vi där på allvar. Det var jätteskoj, tyckte Elvis och jag med för den delen. En massa andra barn i samma ålder, nya leksaker, ett kuddrum, sångstund och annat som barn tycker är kul. Vi träffade Nellie och Jessica, och det känns alltid bra med lite bekanta ansikten.

Imorgon blir det nog lek på hemmaplan, omgivningen här går inte heller av för hackor. Fredagen spenderar vi med farmor och farfar i Stockholm.

Först vill jag ge ett stort varmt tack till alla som varit med oss i helgen. Alla som hjälpt till och burit möbler, dammsugit golv, skurat kök, släpat akvariet, passat Elvis, kokat korv, fixat smörgåstårta mm mm. Det har gått i ett och det rullar fortfarande på i faslig fart.

Vi har trots tempot lyckats finna oss lite ro och trivsel i nya huset. Det är så fint och det känns så bra. Det är mycket vi vill fixa i ordning och göra på vårt sätt, men det får komma med tiden. Just nu ska vi bara bo in oss och njuta.

Nu gormar Elvis från övervåningen, han verkar ha svårt att somna, ligger och kastar ut napparna från sängen. Jimmy ska också knoppa nu, han har en mastodontdag imorn, borta mellan 06:00 till 23:30... Jag är INTE avundsjuk.

Jag skriver mer senare i veckan, då ska jag berätta om vad Elvis och jag tycker om nya gården och alla grannkottar. Och såklart, lägga ut lite nya bilder. (batteriladdaren till kameran är fortfarande nedpackad nånstans.)

Natten till fredagen kunde jag inte sova så bra, tankarna for iväg och det var svårt att släppa. Jag antar att jag var lite pirrig för det som komma skulle med husköp och allt. Jag var ändå inte så värst trött igår, gick upp tidigt och fixade och donade lite, åkte till banken och skrev på ett stooort men ändå helt ok skuldebrev, skrev på köpekontrakt, fick nycklar, åkte till nya huset och gick omkring och försökte smälta att detta nu var vårat. Sen kom Bosse och Anki med släpet och det blev en massa kånkande på kartonger, sen åkte vi till mina föräldrar och fyllde släpet både en och två gånger med en massa fler kartonger och möbler som vi förvarat där ett tag. Dagen gick i ett, kan man säga.

Väl hemma runt niosnåret så var vi dödströtta, käkade pizza, fixade ytterligare lite i lägenheten, glodde lite på tv. När jag hamnade i säng så kunde jag inte somna. Det kan ha att göra med att grannen ovanför hade utflyttningsfest till oss, eller nått sånt. Klockan fem vaknade jag till och det kändes som att jag aldrig somnat. Låg och vilade två timmar men klockan halv sju kändes det som att det var lika bra att gå upp. Nu är jag pigg och laddad för dagen, men jag anar att detta kommer att ta ut sin rätt senare idag.

Eller så har det här med att ha blivit mamma gett mig en förmåga att klara mig igenom nätter med ytterst lite sömn. Men jag tackar ändå stjärnorna (eller vad/vem man nu ska tacka) att Elvis sover hela nätter nu för tiden...

Så var det allra allra sista inlägget från Årsta skrivet... Goodbye, see you in Nyköping.

Hej och hå, idag börjar det! Eller vi tjuvstartade lite igår, Bosse och jag. Vi fyllde hela bilen och släpet med kartonger och prylar. Jag är lite faschinerad över hur mycket en Audi A6 rymmer. Just nu packar Jimmy in lite grejer i vår bil, en Volvo S60. Den ser rätt stor ut men skenet kan bedra, det får inte plats särskilt mycket i vår bil.

Snart så ska vi rulla ner mot nya hemstaden för att träffa vår bankman, skriva på lånet och sen träffa dom gamla ägarna och skriva lite mer papper och slutligen få nycklarna. Lite senare kommer Bosse och Anki, Jimmys föräldrar, ner med Audin och släpet. Det känns bra att ha börjat flytta en del grejer redan idag, även om alla möbler och tunga saker är kvar tills imorn.

Vi har till en början inget internet i nya huset, så jag är osäker när jag kan uppdatera nästa gång. Håll tummarna att allt går smooth och smärtfritt i dagarna nu!

Tjing!

Torsdagen den 20/9, en dag efter beräknad födsel så vaknar jag med en skum känsla. Tycker mig inte ha känt bebisen röra sig något märkbart de senaste dagarna och bestämmer mig för att ringa in till SÖS för att bli lite lugnad. Dom tycker att jag ska komma in för en koll och kl 12:00 åker Jimmy och jag in. Dom kopplar på en ctg-kurva runt magen och en doktor gör ett ultraljud. Doktorn är nyexaminerad, väldigt hårdhänt och det känns inte så jättekul. Eftersom tillväxtultraljudet i v.30 visade på en bebis på +15% i storleksavvikelse så är jag nyfiken (eller snarare orolig) hur stor bebisen kan tänkas vara nu. Jag ber läkaren göra en uppskattning men han säger att han inte riktigt vet hur man gör, eller inte är tillräckligt erfaren för att våga sig på det. Så jag får fortsätta vara nervös att föda en bautababy. Allt visar i alla fall på att bebisen och jag mår bra, jag har dock lite fostervatten (AFI 92mm*) men det anses godkänt och vi blir hemskickade och jag känner mig lugnare. Jimmy kan åka till jobbet.

Vid kl 17:00 så börjar jag få värkar, dom kommer regelbundet på ca 7-8 minuter. Tilltar i styrka vartefter tiden går, men de håller inte i mer än ca 30-40 sek. Jag har ju haft regelbundna sammandragningar i nästan två månader, men jag märker skillnad. Nu värker det på ett helt annat sätt.

När Jimmy kommer hem från jobbet skickar jag honom till konsum för att köpa coca cola, nyponsoppa, gottis och lite annat. Jag passar på att ta en dusch.

Runt kl 21:00 så gör det väldigt ont, jag måste verkligen koncentrera mig och andas genom varje värk. Det är svårt att beskriva hur det känns, det är en smärta som börjar som en molande känsla inne i magen och gradvis ökar i intensitet och tillslut känns det som man har en skärande smärta runt hela magen och bak upp i ryggen. Sen ebbar det ut och man är helt smärtfri, det är skumt. Dom kommer fortfarande på ca 7-8 min men ibland en instickare emellan det. Jag måste gå på toa och göra nr två mellan värkarna, tror jag gick fem gånger enbart i det syftet! Det är tydligen ett av kroppens sätt att göra sig ”redo”. Jimmy är övertygad om att det är i natt vi ska få barn, själv fattar jag inte riktigt, har ju läst så mycket att värkarbetet kan avstanna osv. Vi skickar sms till nära och kära och säger att ”det kanske är dags snart…” Vi försöker kolla på film, Sagan om ringen, det går så där. Jag ligger mest i sängen och kvider. Det är fruktansvärt svårt att göra nått annat än bara ha ont och försöka bearbeta det. Det går inte att slappna av, jag vill bara spänna mig, bita i nått och invänta att det ska ta slut. Under en eller två värkar så gråter jag lite, det är inte ofta jag gråter av fysisk smärta.

Efter ca en och en halv timme när jag ligger på sängen med mina värkar så känner jag att det blir alldeles blött i samband med en värk. Vet inte om det är fostervattnet eller vad. Jag staplar ut till toaletten och det är massa blod, och det fortsätter rinna i en strid ström. Vi vet att en förlossning kan starta med en blödning och att man då ska ringa in. Jimmy ringer Södra BB och frågar om råd. Tanten som svarar ger ingen hjälp utan börjar mer dividera ”exakt hur mycket blod är det?”. Svårt att säga, det mesta är ju i toaletten men vi upplever det som väldigt mycket… Sen kommer det lika mycket blod till i nästa värk sen bryts samtalet för vi har så dålig täckning i lägenheten. Nu börjar vi bli lite oroliga, så här mycket ska man väl ändå inte blöda?

Vi ringer SÖS istället och hoppas på bättre råd där. Jag pallrar mig ut från toaletten och hänger ut genom fönstret (nu med täta värkar och det går inte att prata något vidare under en värk) för att få täckning och vi får raka besked om att komma in direkt. Vi har tidigare under kvällen packat en väska, vi tar med den och en handduk att sitta på i bilen och beger oss iväg. Det är en märklig känsla, vad har vi att vänta oss? Är det nu det händer? Ska vi ha barn? Är allt ok? Många tankar mellan värkarna, när värkarna kommer är det omöjligt att tänka på något överhuvudtaget än att hoppas att värken snart ska ta slut. Kl 22:52 ringde vi SÖS och kl 23:05 är vi inskrivna (och då gick mestadelen av den tiden bara åt att ta sig ner för trapporna), skönt att man bor så nära! Jag hade tre värkar i bilen på vägen in.

Jimmy släpper av mig vid entrén och åker och parkerar bilen strax bredvid. Jag ringer på dörren och en barnmorska som heter Sträng i efternamn (minns ej förnamnet) kommer ner och möter oss. En annan barnmorska, Totte, tar emot oss på förlossningsavdelningen. Det är så kul för han blev omnämnd på vår föräldrautbildning. Han var visst den enda manliga barnmorskan i området och väldigt populär. Jag upplevde honom som väldigt sympatisk och rar. Jag byter mina myskläder mot en sjukhussärk.

Totte lyssnar på hjärtljuden, kollar mitt blodtryck, sätter på en ctg-kurva. Alla värden är bra men jag har fruktansvärt ont hela tiden nu, livmodern krampar konstant och jag får täta värkar med 1-2 minuters mellanrum ovanpå det. En läkare tillkallas och gör en gynundersökning. Undersökningen gör otroligt ont och mina ben, som ligger på ”benställningen” skakar kraftigt. När undersökningen är klar går doktorn ut för att konsultera med en kollega. Han kommer tillbaka inom någon minut och säger kort och gott att det bästa är att göra ett akut kejsarsnitt. Det känns jättebra, jag vill bara att allt det onda ska försvinna. Jag minns att jag sa till Jimmy i denna stund ”respekt till alla som har fler än ett barn”… Det är smärtan i ryggen som är värst. Det går inte att slappna av och vila ryggen mot sängen, den låser sig totalt. Då tycker jag ändå att jag är bra på att andas enligt de instruktioner jag lärt mig av barnmorskan tidigare. Kanske beror det på att jag nu aldrig fick någon vilopaus i värkarna.

Nu blev det snabba puckar, Jimmy fick slänga på sig gröna kirurgkläder på språng till operationssalen. När dom rullade mig i sängen och jag låg där och kved (jag skrek aldrig, mer grinade illa och såg medtagen ut) så fick jag syn på ett annat par som nyligen kommit dit. Kvinnan vankade omkring med sin stora mage och skulle nog också föda inom en snar framtid, då tänkte jag på att det måste ha sett skrämmande ut. Här kommer vi med en blek tjej i smärtor som rullas i snabb fart genom korridoren med ett följe av barnmorskor, läkare och sambon klädd för operation. I operationsrummet var det full arsenal, kanske en 12 pers och så Jimmy, jag och stora magen i centrum för allt. Narkosläkaren som skulle lägga ryggmärgsbedövningen var sur över att jag har en tatuering på ryggen. Den gjordes när jag var 18 år och inte hade en tanke på att jag nångång kanske skulle behöva en spruta just där. Hon har sönder tre sprutor varav en skvätter ner hela min rygg samt att hon blir grinig när jag rycker till när hon sticker mig. Det var knappast något jag kunde rå för, det var en reflex, så en riktig surkärring var det. Det var väldigt, väldigt skönt när bedövningen började verka. Det gjorde förresten inget ont att få den, smärtan som redan fanns tog över allt annat.

En duk spändes upp strax under mina bröst, så att jag inte ska se något. Fast jag ser lite ändå, det speglar sig i lampan ovanför, när det går från blek hud till blodigt rött valde jag att inte kika längre. Värre var det för Jimmy som kunde se reflektionerna i fönstret, det här var ju mitt i bäcksvarta natten så fönstrena var som speglar. Dom tvättar med nått kallt på magen och nyper, eller sticker mig, frågar om jag känner det. Efter en stund så känner jag mig helt bedövad, precis som när man varit hos tandläkaren och käften är bortdomnad fast nu i halva kroppen. Jimmy sitter vid mitt huvud hela tiden och smeker mig på kinden. Han berättar hur duktig jag är, att jag är fin och stark. (Jag har nätmössa över håret och skakar som ett asplöv, ingen hottie med andra ord.) Han var stöttande och underbar hela kvällen, det hade inte funkat utan honom!!

Nu säger läkaren att han ska börja snitta, ok vad gör man, gillar läget för det finns liksom inga alternativ. Bedövningen gör att all smärta är borta, men jag känner skalpellen och jag känner joxandet i magen. Nu när smärtan är borta hinner tankarna ikapp. Vad är det som händer? Is this it? Är jag minuter, sekunder från att bli mamma? Är han frisk? Är han hel? Mår han bra? Lever han?? Hur ser han ut? Det tar kanske tio minuter sen känns det som ett ”plopp” och magen känns tom. Vi hör ett kraftfullt ilsket litet skrik och konstaterar (för förstå kan jag så här i efterhand säga att jag inte gjorde) att vi från och med nu är mamma och pappa! Dom visar upp honom och han är världens finaste, fin färg och massa hår! Jimmy får följa med till skötbordet och klippa lite navelsträng och titta på honom på nära håll. Jag blir lite mer opererad, moderkakan ska ju bort och sen igensydd och får jordens frossa. Jag skakar i hela överkroppen och hackar tänder. En sjuksköterska säger att det är en vanlig bieffekt av bedövningen. Sen ligger vårat lilla underverk på mitt bröst (eller snarare under hakan i någon knölig ställning, jag skakar så mycket så det är svårt att hålla och jag ser honom inte men att få känna hans tyngd och höra hans andetag var guld värt) i några sekunder innan jag rullas iväg ensam till uppvaket. Ligger där och funderar i ca tre timmar. Mitt blodtryck togs var 15:e minut och då pep det till så det gick inte att somna. Men jag tror inte jag hade kunnat sova ändå. Många tankar som virvlade runt i huvudet. En sköterska kom och kollade mitt urin (hade kateter) och om jag kunde lyfta på fötterna med jämna mellanrum. Att känna på sin mage när den är bedövad var en obehaglig upplevelse så jag höll händerna utanpå det understa täcket. Jag fick flera täcken, ett tog dom ur ett värmeskåp och det var varmt och gott. Det var så skönt att bli omstoppad! Jag saknade mina killar något enormt och det var en lättnad att äntligen få komma till samma rum som dom. Jimmy hade haft Elvis hos sig hela tiden och han sov så fint i hans knä.

SÖS hade platsbrist så vi fick åka till Södra BB för eftervård, vilket ändå var vårat första val. Dessvärre så gick vi därmed miste om den klassiska ”brickan” (smörgåsar och te) vi skulle få. Första dagen var jag helt sängliggande. Hade kateter, fick morfinsprutor och hjälp av en undersköterska att duscha osv. Men redan andra dagen var jag pigg och kunde vara uppe och gå. Vid tredje dagen ville Jimmy och jag åka hem. Skönt!! Elvis sov för det mesta bredvid oss i sängen på natten och i vaggan på dagtid. Oj så mycket han sov, mest hela tiden! När han var vaken var det blöjbyte (det fick Jimmy göra ensam de första dagarna eftersom jag inte kunde lyfta eller röra mig särskilt bra utan att det gjorde väldigt ont i magen) eller äta. Det gjorde fruktansvärt ont att amma, ibland fick jag blodblåsor, men jag gav mig inte och så här i efterhand är jag glad att jag härdade ut för efter ett tag så gjorde det inte alls ont längre.

Lite frågor är fortfarande obesvarade, exakt varför beslut om snitt togs vet jag inte. Var det blödningen, krampen, en kombination av båda? Det visade sig att i princip allt fostervatten var borta, endast en AFI på 10mm kvar och då hade ingen vattenavgång konstaterats. Nästa fredag ska jag träffa överläkaren på specialistmödravården på SÖS för att gå igenom allt en gång till. Vi blev erbjudna en träff direkt efter förlossningen, men det kändes inte viktigt. Då ville vi bara goooosa med 3645g och 51cm underbar bebis.

* fostervatten mäts i AFI= Amniotic Fluid Index och inför förlossningen bör man ligga mellan 50-250 mm efter att under graviditeten ha varit uppe i närmare 1000mm.

Nu börjar det bli ganska pirrigt med flytten.. Årsta har varit bra men aldrig "hemma" så jag hoppas verkligen att hemma-känslan infinner sig på Blåbärsvägen 4. Jag älskar tanken på att Elvis har en egen liten tomt att knalla omkring på (inga glasbitar eller fimpar här inte!), att det finns fler barn i husen runt omkring, att det är en bilfri gård med en liten sandlåda och gungor (yes, det är väl det enda kriteriet Elvis bryr sig om egentligen). Nu får jag det ju att låta som att vi flyttar dit enbart för att Elvis ska ha det bra, så är det ju inte även om jag känner att har Elvis det bra har jag det bra. Ni hajjar. Jag älskar tanken på ett sprillans nytt kök och duschrum. Jag älskar tanken på ett HUS, att vi får plats och kommer att få plats i många år om vi så vill. Och sist men inte minst känns det riktigt riktigt bra att äga sitt eget hem (jaja, vi bortser ifrån att banken äger merparten av det) även om ingen riktigt vet vart bostadsmarknaden är på väg. Jag känner ändå att vi gjort ett riktigt fynd.

Det har varit en trevlig förort Årsta, Elvis har älskat att titta på tvärbanan som passerar utanför vardagsrumsfönstret. Jag trodde ett tag att han skulle säga "tåget" som första ord. Igår såg vi en fin gröngöling utanför fönstret och lite då och då dyker det upp rådjur. Så vi kommer ju inte vara helt ovana att bo så nära naturen som vi kommer göra på Arnö.

Föresten, idag fyndade jag en superbra vinteroverall åt Elvis. En röd. Han kommer vara jättefin i den även om det inte var mitt förstahandsval av färg, men för mer än halva priset i rabatt får han vara lilla rödluvan. Allt klär en skönhet, eller vad säger man.

Bjuder på en badbild, tagen i morse.

Hjälp vad mycket prylar man har! Och då är jag ändå inte "spara"typen, den biten står Jimmy för. Idag har jag fortsatt packa flyttkartonger, skrubbat ur lite mer skåp och lådor i köket, hunnit med lite fler fönster (bara köksfönstret kvar nu!) och självklart lekt en massa med Elvis som undrar vad sjutton vi håller på med som packar ner rubb och stubb i kartonger.

Nu ska jag fortsätta passa på att pyssla medans Elvis sover eftermiddagslur, man får mest gjort då.