Torsdagen den 20/9, en dag efter beräknad födsel så vaknar jag med en skum känsla. Tycker mig inte ha känt bebisen röra sig något märkbart de senaste dagarna och bestämmer mig för att ringa in till SÖS för att bli lite lugnad. Dom tycker att jag ska komma in för en koll och kl 12:00 åker Jimmy och jag in. Dom kopplar på en ctg-kurva runt magen och en doktor gör ett ultraljud. Doktorn är nyexaminerad, väldigt hårdhänt och det känns inte så jättekul. Eftersom tillväxtultraljudet i v.30 visade på en bebis på +15% i storleksavvikelse så är jag nyfiken (eller snarare orolig) hur stor bebisen kan tänkas vara nu. Jag ber läkaren göra en uppskattning men han säger att han inte riktigt vet hur man gör, eller inte är tillräckligt erfaren för att våga sig på det. Så jag får fortsätta vara nervös att föda en bautababy. Allt visar i alla fall på att bebisen och jag mår bra, jag har dock lite fostervatten (AFI 92mm*) men det anses godkänt och vi blir hemskickade och jag känner mig lugnare. Jimmy kan åka till jobbet.

Vid kl 17:00 så börjar jag få värkar, dom kommer regelbundet på ca 7-8 minuter. Tilltar i styrka vartefter tiden går, men de håller inte i mer än ca 30-40 sek. Jag har ju haft regelbundna sammandragningar i nästan två månader, men jag märker skillnad. Nu värker det på ett helt annat sätt.

När Jimmy kommer hem från jobbet skickar jag honom till konsum för att köpa coca cola, nyponsoppa, gottis och lite annat. Jag passar på att ta en dusch.

Runt kl 21:00 så gör det väldigt ont, jag måste verkligen koncentrera mig och andas genom varje värk. Det är svårt att beskriva hur det känns, det är en smärta som börjar som en molande känsla inne i magen och gradvis ökar i intensitet och tillslut känns det som man har en skärande smärta runt hela magen och bak upp i ryggen. Sen ebbar det ut och man är helt smärtfri, det är skumt. Dom kommer fortfarande på ca 7-8 min men ibland en instickare emellan det. Jag måste gå på toa och göra nr två mellan värkarna, tror jag gick fem gånger enbart i det syftet! Det är tydligen ett av kroppens sätt att göra sig ”redo”. Jimmy är övertygad om att det är i natt vi ska få barn, själv fattar jag inte riktigt, har ju läst så mycket att värkarbetet kan avstanna osv. Vi skickar sms till nära och kära och säger att ”det kanske är dags snart…” Vi försöker kolla på film, Sagan om ringen, det går så där. Jag ligger mest i sängen och kvider. Det är fruktansvärt svårt att göra nått annat än bara ha ont och försöka bearbeta det. Det går inte att slappna av, jag vill bara spänna mig, bita i nått och invänta att det ska ta slut. Under en eller två värkar så gråter jag lite, det är inte ofta jag gråter av fysisk smärta.

Efter ca en och en halv timme när jag ligger på sängen med mina värkar så känner jag att det blir alldeles blött i samband med en värk. Vet inte om det är fostervattnet eller vad. Jag staplar ut till toaletten och det är massa blod, och det fortsätter rinna i en strid ström. Vi vet att en förlossning kan starta med en blödning och att man då ska ringa in. Jimmy ringer Södra BB och frågar om råd. Tanten som svarar ger ingen hjälp utan börjar mer dividera ”exakt hur mycket blod är det?”. Svårt att säga, det mesta är ju i toaletten men vi upplever det som väldigt mycket… Sen kommer det lika mycket blod till i nästa värk sen bryts samtalet för vi har så dålig täckning i lägenheten. Nu börjar vi bli lite oroliga, så här mycket ska man väl ändå inte blöda?

Vi ringer SÖS istället och hoppas på bättre råd där. Jag pallrar mig ut från toaletten och hänger ut genom fönstret (nu med täta värkar och det går inte att prata något vidare under en värk) för att få täckning och vi får raka besked om att komma in direkt. Vi har tidigare under kvällen packat en väska, vi tar med den och en handduk att sitta på i bilen och beger oss iväg. Det är en märklig känsla, vad har vi att vänta oss? Är det nu det händer? Ska vi ha barn? Är allt ok? Många tankar mellan värkarna, när värkarna kommer är det omöjligt att tänka på något överhuvudtaget än att hoppas att värken snart ska ta slut. Kl 22:52 ringde vi SÖS och kl 23:05 är vi inskrivna (och då gick mestadelen av den tiden bara åt att ta sig ner för trapporna), skönt att man bor så nära! Jag hade tre värkar i bilen på vägen in.

Jimmy släpper av mig vid entrén och åker och parkerar bilen strax bredvid. Jag ringer på dörren och en barnmorska som heter Sträng i efternamn (minns ej förnamnet) kommer ner och möter oss. En annan barnmorska, Totte, tar emot oss på förlossningsavdelningen. Det är så kul för han blev omnämnd på vår föräldrautbildning. Han var visst den enda manliga barnmorskan i området och väldigt populär. Jag upplevde honom som väldigt sympatisk och rar. Jag byter mina myskläder mot en sjukhussärk.

Totte lyssnar på hjärtljuden, kollar mitt blodtryck, sätter på en ctg-kurva. Alla värden är bra men jag har fruktansvärt ont hela tiden nu, livmodern krampar konstant och jag får täta värkar med 1-2 minuters mellanrum ovanpå det. En läkare tillkallas och gör en gynundersökning. Undersökningen gör otroligt ont och mina ben, som ligger på ”benställningen” skakar kraftigt. När undersökningen är klar går doktorn ut för att konsultera med en kollega. Han kommer tillbaka inom någon minut och säger kort och gott att det bästa är att göra ett akut kejsarsnitt. Det känns jättebra, jag vill bara att allt det onda ska försvinna. Jag minns att jag sa till Jimmy i denna stund ”respekt till alla som har fler än ett barn”… Det är smärtan i ryggen som är värst. Det går inte att slappna av och vila ryggen mot sängen, den låser sig totalt. Då tycker jag ändå att jag är bra på att andas enligt de instruktioner jag lärt mig av barnmorskan tidigare. Kanske beror det på att jag nu aldrig fick någon vilopaus i värkarna.

Nu blev det snabba puckar, Jimmy fick slänga på sig gröna kirurgkläder på språng till operationssalen. När dom rullade mig i sängen och jag låg där och kved (jag skrek aldrig, mer grinade illa och såg medtagen ut) så fick jag syn på ett annat par som nyligen kommit dit. Kvinnan vankade omkring med sin stora mage och skulle nog också föda inom en snar framtid, då tänkte jag på att det måste ha sett skrämmande ut. Här kommer vi med en blek tjej i smärtor som rullas i snabb fart genom korridoren med ett följe av barnmorskor, läkare och sambon klädd för operation. I operationsrummet var det full arsenal, kanske en 12 pers och så Jimmy, jag och stora magen i centrum för allt. Narkosläkaren som skulle lägga ryggmärgsbedövningen var sur över att jag har en tatuering på ryggen. Den gjordes när jag var 18 år och inte hade en tanke på att jag nångång kanske skulle behöva en spruta just där. Hon har sönder tre sprutor varav en skvätter ner hela min rygg samt att hon blir grinig när jag rycker till när hon sticker mig. Det var knappast något jag kunde rå för, det var en reflex, så en riktig surkärring var det. Det var väldigt, väldigt skönt när bedövningen började verka. Det gjorde förresten inget ont att få den, smärtan som redan fanns tog över allt annat.

En duk spändes upp strax under mina bröst, så att jag inte ska se något. Fast jag ser lite ändå, det speglar sig i lampan ovanför, när det går från blek hud till blodigt rött valde jag att inte kika längre. Värre var det för Jimmy som kunde se reflektionerna i fönstret, det här var ju mitt i bäcksvarta natten så fönstrena var som speglar. Dom tvättar med nått kallt på magen och nyper, eller sticker mig, frågar om jag känner det. Efter en stund så känner jag mig helt bedövad, precis som när man varit hos tandläkaren och käften är bortdomnad fast nu i halva kroppen. Jimmy sitter vid mitt huvud hela tiden och smeker mig på kinden. Han berättar hur duktig jag är, att jag är fin och stark. (Jag har nätmössa över håret och skakar som ett asplöv, ingen hottie med andra ord.) Han var stöttande och underbar hela kvällen, det hade inte funkat utan honom!!

Nu säger läkaren att han ska börja snitta, ok vad gör man, gillar läget för det finns liksom inga alternativ. Bedövningen gör att all smärta är borta, men jag känner skalpellen och jag känner joxandet i magen. Nu när smärtan är borta hinner tankarna ikapp. Vad är det som händer? Is this it? Är jag minuter, sekunder från att bli mamma? Är han frisk? Är han hel? Mår han bra? Lever han?? Hur ser han ut? Det tar kanske tio minuter sen känns det som ett ”plopp” och magen känns tom. Vi hör ett kraftfullt ilsket litet skrik och konstaterar (för förstå kan jag så här i efterhand säga att jag inte gjorde) att vi från och med nu är mamma och pappa! Dom visar upp honom och han är världens finaste, fin färg och massa hår! Jimmy får följa med till skötbordet och klippa lite navelsträng och titta på honom på nära håll. Jag blir lite mer opererad, moderkakan ska ju bort och sen igensydd och får jordens frossa. Jag skakar i hela överkroppen och hackar tänder. En sjuksköterska säger att det är en vanlig bieffekt av bedövningen. Sen ligger vårat lilla underverk på mitt bröst (eller snarare under hakan i någon knölig ställning, jag skakar så mycket så det är svårt att hålla och jag ser honom inte men att få känna hans tyngd och höra hans andetag var guld värt) i några sekunder innan jag rullas iväg ensam till uppvaket. Ligger där och funderar i ca tre timmar. Mitt blodtryck togs var 15:e minut och då pep det till så det gick inte att somna. Men jag tror inte jag hade kunnat sova ändå. Många tankar som virvlade runt i huvudet. En sköterska kom och kollade mitt urin (hade kateter) och om jag kunde lyfta på fötterna med jämna mellanrum. Att känna på sin mage när den är bedövad var en obehaglig upplevelse så jag höll händerna utanpå det understa täcket. Jag fick flera täcken, ett tog dom ur ett värmeskåp och det var varmt och gott. Det var så skönt att bli omstoppad! Jag saknade mina killar något enormt och det var en lättnad att äntligen få komma till samma rum som dom. Jimmy hade haft Elvis hos sig hela tiden och han sov så fint i hans knä.

SÖS hade platsbrist så vi fick åka till Södra BB för eftervård, vilket ändå var vårat första val. Dessvärre så gick vi därmed miste om den klassiska ”brickan” (smörgåsar och te) vi skulle få. Första dagen var jag helt sängliggande. Hade kateter, fick morfinsprutor och hjälp av en undersköterska att duscha osv. Men redan andra dagen var jag pigg och kunde vara uppe och gå. Vid tredje dagen ville Jimmy och jag åka hem. Skönt!! Elvis sov för det mesta bredvid oss i sängen på natten och i vaggan på dagtid. Oj så mycket han sov, mest hela tiden! När han var vaken var det blöjbyte (det fick Jimmy göra ensam de första dagarna eftersom jag inte kunde lyfta eller röra mig särskilt bra utan att det gjorde väldigt ont i magen) eller äta. Det gjorde fruktansvärt ont att amma, ibland fick jag blodblåsor, men jag gav mig inte och så här i efterhand är jag glad att jag härdade ut för efter ett tag så gjorde det inte alls ont längre.

Lite frågor är fortfarande obesvarade, exakt varför beslut om snitt togs vet jag inte. Var det blödningen, krampen, en kombination av båda? Det visade sig att i princip allt fostervatten var borta, endast en AFI på 10mm kvar och då hade ingen vattenavgång konstaterats. Nästa fredag ska jag träffa överläkaren på specialistmödravården på SÖS för att gå igenom allt en gång till. Vi blev erbjudna en träff direkt efter förlossningen, men det kändes inte viktigt. Då ville vi bara goooosa med 3645g och 51cm underbar bebis.

* fostervatten mäts i AFI= Amniotic Fluid Index och inför förlossningen bör man ligga mellan 50-250 mm efter att under graviditeten ha varit uppe i närmare 1000mm.